Public Service Announcement

så jävla duschturban

Måste säga att jag känner mig så jävla duktig och bra efter att ha sett Ung & Bortskämd. Kul program att se utöver Curb och Arrested Development då TV är och har varit ute ett bra tag. Spenderade min eftermiddag med två faceb00klösa vänner. Vi röjde igenom flera avsnitt av Curb, känns bra att andra uppskattar social katastrof. Hysteriskt kul i hemmet för tillfället, lillebror är hypokondriker2thelimit (som alla barn i den åldern) och är fast besluten om att han har bröstcancer OCH leukemi. Han har varit inlåst på sitt rum hela dagen och förbereder sig på att sakta tyna bort där inne.

Just det där med mina facebooklösa vänner har fått mig att fundera en del. Vad ska man egentligen göra med sitt facebookkonto? Är det en investering? Är det ett husdjur? Vad är ditt facebookkonto för dig? Kan den agera ens stil? Perioder av "lösaktighet" då man accepterar allt och allas förfrågningar, tider av total anonymitet eller inget av det? Sjukt svårt tycker jag, jag börjar nästan tröttna på det hela p.g.a. just frågor som dessa. Jag har mer eller mindre alltid varit ganska selektiv när det kommer till ämnet. Har alltid fört en ständig kamp om vem som vinner eller försvinner - dvs vem man anser vara ens facebookvän eller inte. Inget särskilt allvarligt egentligt, handlar ju bara mer om vilka personers liv jag vill veta om eller inte. (Om någon som läser känner er träffade: ta det inte personligt, jag är ingen arg människa!)

Detta för in mig på just en av de viktigaste aspekterna. Folks åsikt om när de anser sig vara vän med någon annan på Facebook. Det är så otroligt blandat, allt ifrån en på gränsen till fanatisk åskådning om ju fler, desto bättre till totalt jävla hat i form av inställningar som gör att folk inte kan skicka förfrågningar till en. Just i samband med händelser i verkliga livet är det kul att se hur folk reagerar på ansiktsboken. För vissa räcker det att man varit på samma fest och blott skakat hand för att skicka en förfrågan. Fan, i vissa fall räcker det med att sett någon i ett fotoalbum på Facebook. Jag personligen ser det oftast som något finare, något man faktiskt innerligt menar i denna hemska, hatiska och kalla (internet)värld. Tänk er ändå, det är ändå en slags invit, att man skriver upp sig på ett nyhetsbrev och en intressekoll om en enskild individ. Det är ju nästan lite smickrande!

Detta går ju hand i hand med att lära känna folk i verkliga livet och perioder av social aktivitet i ens liv. Gymnasiet var ju fan kalas i detta "syfte". Jag lärde ju känna så mycket människor och förfrågningar trillade in som regn en jobbig dag. Många var dåliga, omotiverade och hade inget att göra där medan vissa blivit keepers och goda vänner i livet. Det blev ju ett bra omlopp och skapade variation på Facebook. Dock när man går in i en period av livet där ens sociala aktivitet (din jävla enstöring?) inte är lika hög dör cykeln på ansiktsboken också ut. Det blir tråkigt, ingen skickar förfrågningar längre, snarare kämpar man förtvivlat för att bibehålla de relationer man har. Vad hände med minglet liksom? Nu känner jag att jag börjar spåra ur rätt hårt på ämnet och klockan är mycket.

HUVUDSAKEN OCH BUDSKAPET med detta inlägg till er är: Var lite mer omtänksamma, ge nära och kära en komplimang extra, ta vara på de närmaste vännerna och slopa kusinens polares vän och klasskompisarna från högstadiet du aldrig pratar med längre. Gör dig själv en tjänst, var lite personlig på det stora internätet!

Thought by: Anonym

Riktigt fint Olle, detta är bloggens sanna essens

2010-11-16 @ 10:41:59
Thought by: Erica

Thumbs up Olle!

2010-11-16 @ 14:40:07
URL: http://midnattsgator.devote.se
Thought by: e

Jaa! Blir så less på folk som lägger till folk hit och dit de bara hälsat på. etc. Ska rensa min facebook lista lite oftare!

2010-11-16 @ 20:55:15
URL: http://elno.devote.se
Thought by: göran

Detta är det finaste som någonsin spirat ur ditt tangentbord //facebooklös vän

2010-11-16 @ 21:38:19